Vikten av pengar - The importance of money

När jag var 20 trodde jag att pengar inte hade någon betydelse.

När jag var 30 undrade jag om pengar inte hade någon betydelse ändå.

Nu är jag snart 40 och jag vet att pengar har all betydelse i världen!

"If money doesn’t make you happy, then you probably aren’t spending it right"

Vårklädd - Dressed for spring

(In english, coming soon)

Innan det är dags att träffa en väninna steker jag upp tre olika sorters korv. Egentligen är jag inte så glad för korv, men ibland är den så billig att det inte går att låta bli att köpa den. Dessutom lyckades jag denna gången få tag på hemstoppad ekologisk korv, så det blev ju bara ännu bättre.

Idag öser regnet ner, men igår var det finare väder. Jag passade på att klä balkongen i vårskrud. Efteråt satt jag och njöt av ett glas rött vin medans hänglobelia trängdes med "plättar i luften". Bredvid mig kämpade fjolårets halvdöda vinranka och klätterrosen från  shoppingrundan njöt av solen tillsammans med pionen. Gårdagen var en vacker och blomstrande vårdag, men i morse när jag vaknade hade nattens starka vindbyar ruskat om mina växter. Lobelian är inne på sin sista suck och inte ens den tåliga rosen ser vidare förtjust ut. Nu kan jag bara hoppas att solen tittar fram imorgon och torkar upp dagens regnvåta krukor och hjälper blommorna att hitta sin självkänsla igen.

Om exakt två veckor fyller min älskade katt ett år. Jag har haft förmånen att få njuta av hans sällskap sedan han var tolv veckor, men visst kostar det lite pengar.
När man tar hand om en katt på ett bra sätt (vilket jag förutsätter att de flesta gör) så kostar det flera tusen. Första året är dyrast. Man köper katten för kanske en hundralapp, sedan tillkommer vaccinationer, kattlåda, klösbräda, leksaker, kastrering och id-märkning, samt registrering. Totalt blir det ca 2.500 kr. Mat, kattsand och försäkring kostar ca 450 kr i månaden om man ger kvalitetsfoder till katten och dessutom ska den vaccineras en gång per år. Det blir en årlig kostnad på ca 5.700 kr. Redan första året har man då betalat 8.000 kr för katten. Katter lever mellan 10 och 20 år, så om man förutsätter att katten aldrig blir sjuk så kommer den att kosta mellan 60.000 och 115.000 kr. Blir katten sjuk några gånger, river sönder soffan och tussar upp mattan så tillkommer ett antal tusenlappar till.
För vissa är det värt att tänka på innan man skaffar katt, men jag tycker att min fina kille är värd vartenda öre... och lite till!

Nu tror jag bestämt att korven är klar! :-)

Mindre bra, Dag 129-133: Slokande (nyinköpta) blommor.

Riktigt bra, Dag 129-133: Goda nyheter som ger ett litet tillskott i kassan!

Bild: Fotoakuten

Livets lyx - Luxury in life

(In english below)

Oh, my! Är det det här som kallas vardagslyx? Eller... tja, det är ju faktiskt helg. Efter en regnig förmiddag sitter jag nu i solen på vår balkong. Jag har min Laptop framför mig och en iskall öl bredvid. Solens strålar värmer upp temperaturen till nitton grader. Två duvor som uppvaktar varandra solar på taket nedanför. Tänk om jag hade kunnat framkalla den harmoniska känslan jag har nu när jag har det som mest stressig i vardagen. Så bra det skulle vara om man hade kunnat stoppa lite av denna glädje i ett skrin och plocka fram den när den som bäst behövs.
Igår firade jag och min sambo ett-årig förlovningsdag. Jag frågade honom hur det kom sig att en promenad på stan, ett glas vin på en restaurang och en hemlagad trerätters middag i all sin enkelhet kunde uppfylla en med så mycket lycka. Han vände sig mot mig  med en uppsyn som sa "Begriper du inte det, flicka" och talade om för mig att: - Det är ju för att vi är så kära i varandra. (Fortfarande efter 6 år tillsammans)
Ibland krävs det inga djupgående analyser för att hitta svaren.

Ända sedan jag var barn har jag haft förmågan att kunna glädja mig åt och fascineras av det lilla i livet. (Detta gäller inte när jag är på dåligt humör då jag ofta anser att allt är skit) Jag brukade sitta på barndomens trapp och följa de små röda prickarna (spindeldjuren) som letade sig fram mellan gruset. En dag på väg hem från skolan blev jag ståendes på gatan, totalt uppslukad av att beundra en maskros som trängde sig igenom asfalten. Kanske är det den lilla egenheten hos mig som gör att jag alltid tar mig igenom svårigheterna till slut. Jag har liksom ett pausläge, någonstans att fly undan till, om än bara för några timmar. Även ifall tillvaron krisar så kan jag gå längs med stadens gator, känna doften av de gamla trähusen, stanna upp och känna på en gammal spik som slogs in i panelen för 100 år sedan och därmed få en paus från mina vardagsbekymmer. Jag fantiserar mig bort till det livet den mannen som slog in spiken kanske hade och mitt liv får ett annat perspektiv. Dessutom är ju vardagslyx eller i mitt fall just nu, helglyx, som balsam för en tovig själ.

Bild: Fotoakuten

Oh, my! Is this called everyday luxury? Or ... Well, it's actually the weekend right now. After a rainy morning I sit in the sun on our balcony. I have my laptop in front of me and a cold beer next to it. The sun gets the temperature up to nineteen degrees. Two pigeons that are courting each other enjoy the sun on a wall below. What if I had been able to evoke this harmonious feeling I have on stressfull days. So nice it would be if I could put some of this joy in a box and take it out when it is most needed.Yesterday, my  partner and I celebrated our one-year engagement anniversary. I asked him how a walk around town, a glass of wine at a restaurant and a home-cooked three-course dinner in its simplicity could bring so much happiness. He turned to me with a look that said "Do you not get that, girl" and told me: - It's because we're so in love. (Still, after 6 years together) 
Sometimes it requires no fundamental analysis to find the answers.

Ever since I was a kid I had the ability to be delighted and intrigued by the most simple things in life. (This does not apply to when I'm in a bad mood. Then I often think that everything is crap) I used to sit on my childhood step and look at the little red dots (small spiders) that found their way between the gravel. One day on my way home from school, I found myself standing in the street, totally engrossed in admiring a dandelion that penetrated the asphalt. Maybe it's this little trate of mine that makes me always pull through the difficulties in the end. I have a pause, somewhere to escape to, if only for a few hours. Even if I am experiencing a crisis, I can walk along the city streets, smell the old wooden houses, stop and feel an old nail that was banged in to the panel 100 years ago and that gives me a break from my daily worries. I fantasize away to the life the man who hit the nail might have had, and my life gets a different perspective. Moreover, the everyday luxury or in my case right now, the weekend luxury, is like conditioner to a tangled soul.

Humor - Humor

(In english below)

Jag har tänkt en hel del på vad vad vi kallar humor.
Vad är humor?

HUMOR - Förmågan att framkalla glädjekänslor (krav hos mottagare "sinne för humor")
Sinne för humor - Sägs alla ha, men en mängd olika faktorer avgör om en enskild person finner en specifik händelse rolig, ex. kultur, mognadsnivå, utbildningsnivå, omständigheter, sammanhang, omgivning, eller övergripande situation.

Som jag skrev tidigare så är det olika för människor vad som uppfattas som roligt, men vems fel är det om ett skämt missuppfattas? Är det alltid skämtarens fel även om det finns olika nivåer på hur känslig man är när man blir utsatt för ett skämt? Har det också en viss betydelse om vem som levererar skämtet? Tål man ett skämt bättre om det uttalas av komiker som Lennie Norman eller Jack Dee, två herrar som ofta vinklar livets situationer och beskrivning av människor på ett ganska negativt sätt för att framkalla skratt? Om Lennie Norman lägger fram inför en puplik att jag är lössläppt för att jag har en katt (pussy) tatuerad på armen som reklam för detta, då är det ett roligt skämt (vilket för övrigt har hänt mig och jag tyckte det var lite pinsamt, men också roligt), men om någon annan sagt samma sak... hade det varit lika roligt då?
För egen del hade det varit lika roligt om det levererats från någon jag känner som tycker om mig. Kanske hade jag undrat om inte en okänd man i baren skulle gå hem och lägga sig ifall han provat samma skämt på mig.

Som skämtare behöver man vara mycket försiktig så att man inte kränker någon när man drar personliga skämt, men kanske behöver man som mottagare också ha en viss självdistans för att inte bli sårad så lätt.
Jag hade ett samtal med min son om detta igår. Någon hade skojat på hans bekostnad över att han ibland stammar och därför ville han inte gå och handla i skolans caféteria. Jag sa till honom att han inte borde låta sig påverkas på det viset, att vi alla har egenskaper folk kan göra sig roliga över och att vi helt enkelt måste skaka av oss skämten istället för att låta dem begränsa oss.

Själv blir jag utsatt för skämt rörande min amputation... av mig själv, aldrig av andra. Folk vågar inte skoja om ett funktionshinder. De har till och med gett mig förmaningar om att själv inte skämta om det, men det lyssnar jag inte på. Jag skämtar inte om min egen person för att jag är osäker och vill förekomma, jag skämtar för att proteser och allt som hör till ibland kan vara jävligt kul. :-)

 Bild: Fotoakuten

I've thought a lot of what we call humor.
What is humor?

HUMOR - The ability to evoke feelings of happiness (require of the recipients' a sense of humor ")
Sense of humor - Is somthing we all are supposed to have, but a variety of factors determine whether an individual can find a specific event funny, ex. culture, maturity level, educational level, circumstances, context, environment, or the overall situation.

As I wrote earlier, it's varies between people as what is perceived as fun, but whose fault is it if a joke is misunderstood? Is it always the person who delieverd the joke's fault even if there are different levels on how sensitive people are when they become victims of a joke? Does it play a role as to who delivers the joke? Are people more resistant to a joke if it is spoken by comedians like Lennie Norman and Jack Dee, two gentlemen who often angle life situations and descriptions of people in a rather negative way to evoke laughter? If Lennie Norman jokes to his audience that I am loose because I have a cat (pussy) tattooed on my arm as advertising for this very fact, is it then a funny joke (it has, infact, happened to me and I thought it was a bit embarrassing, but also funny), but if someone else said the same thing ... would it have been as funny then? Personally, I would have found it funny if it was delivered by someone I know, someone that I know likes me. Maybe I wouldn't have found it quite as funny if stranger at the bar tried that very same joke on me.

As a "joker" you need to be very careful so not to violate someone when you pull a personal joke, but maybe you as a receivers also need to have some self distance so you wont get hurt so easily. I had a conversation with my son about this yesterday. Someone had joked about his stutter which made him feel uncomfortable about going to the school cafeteria. I told him that he should try not be influenced in that way, we all have features people can make fun of and that we simply have to shrug off the jokes instead of letting them control us.

Of course, I am the victim of jokes concerning my amputation ... by myself, never by other. People do not dare to make fun of a disability. They have even given me the admonition not to joke about it, but I don't listen to that. I'm not joking about myself as a person because I'm insecure, I'm joking about prosthetics and everything related to it because sometimes it is just damn funny. :-)

<a href="http://www.hypersmash.com">www.hypersmash.com</a>
<a href="http://www.blogpingtool.com">Blog Ping Tool</a>

Protesförklaringar - Prosthesis explenations

(In english below)

Jag har märkt att många inte förstår hur det är att leva med protes. Det är ju inte svårt att förstå och acceptera, men ofta blir jag behandlad som om jag inte hade ett handikapp alls. Ibland kan det naturligtvis vara en fördel, men de gånger det inte är det känns det rätt jobbigt. Det är inte roligt att behöva påpeka att jag har mitt handikapp och kanske inte klarar någon uppgift. Ibland tas det emot med förvåning och lite skam med ett "oj, oj, oj... jag tänkte inte på det". Då och då händer det att jag kan ana en viss irritation hos folk. Kanske ifrågasätter de inom sig ifall jag talar sanning eller ifall jag kanske bara kommer med ursäkter för att slippa undan. Ibland visas total oförståelse också, ungefär som "Det kan väl inte vara möjligt att du inte klarar det där?". Då förväntas det nästan att jag ska försöka att bevisa att det faktiskt gick så att de käckt uppmuntrande kan säga att de hade rätt.

Det jobbigaste är inte alltid att ha protes... utan istället andra människors reaktioner på att jag har det.




-----------------------------------------------------------------------------------------------------

I have noticed that many do not understand what it is like to live with a prosthesis. That I can accept, but usually I get treated as if I didn't have a handicap at all. Sometimes it can, of course, be an advantage but the times when it isn't, it is really tough. It's no fun having to point out that I have my disability and may not be able to handle any task presented. Sometimes it is received with surprise and they probably feel a little ashamed saying "oh,... I did not think about that." Occasionally I can sense a little irritation. They might question if I'm telling the truth or maybe just finding an excuses to get away. Sometimes I get total lack of understanding as well, something like "It can not be possible that you can not do that?". It is then almost expected that I try to prove them to be right so they with silly encouragement can say "See, you can do it!".

Sometimes it's not so hard to have a prosthetic leg... instead it is to deal with people's reactions to me having it.

Vägval - Choices

(In english below)

 "Sometimes it takes a change of scenery to have a change of heart"

Det är inte alltid enkelt att veta vad man vill. Det är först när du ser eller upplever något annat som en längtan väcks i dig. Först då vet du kanske att du behöver välja något nytt.
Du rullar vidare i gamla hjulspår. De blir djupare för varje dag, varje månad och år. Invanda mönster som ger trygghet. Så en dag stannar du upp, kanske du till och med viker av på ett sidospår och upptäcker något annorlunda. Möjligen lockas du till att välja en ny väg att gå i livet. Eller så känner du dig ännu mer säker på att det är de gamla spåren som ska fortsätta nötas. Vad det nu än må vara så tror jag att vi behöver dessa uppvaknanden. Vi behöver ruskas om och tänka till. Något är bara så värdefullt som du gör det till.

Bild: Fotoakuten



"Sometimes it takes a change of scenery to Have A change of heart"
 
It is not always easy to know what you want. It is only when you see or feel something else that a desire awakenes in you. Only then you might realise that you need to choose something new.

You will roll on in a rut. The tracks are getting deeper by the day, months and years. Habitual patterns that provide security. Then one day you will stop for a moment, you might even go down a side track and find something totally different. You might be tempted to choose a new path in life. Or you may feel even more confident that it is the old path that is the right one for you. Whatever it may be, I think we need these awakenings. We need to be shaken about and to stop and think. Something is only as valuable as you make it.

Tusen olevda liv - A thousand unlived lives

Ni som säger att det är någon mening med allt skulle kanske säga att det var förutbestämt att jag skulle gå på denna föreläsning.
Igår när jag fikade med en väninna berättade hon att hon skulle lyssna på när Tomas Sjödin föreläste om att våga leva efter en förlust. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att följa med. Jag mindes att jag bestämt mig för att göra vad jag kan för att göra en del förändringar i livet detta året och kände att denna föreläsning kanske kunde ge mig lite tips. Tomas Sjödin är en präst, författare och även krönikör för Göteborgsposten. Han har skrivit många böcker, de flesta baserade på hans egna livsöde som inneburit förlusten av två söner som båda dog i tonåren på grund av en obotlig sjukdom. Hans senaste bok är den första skönlitterära boken han skrivit, Tusen olevda liv finns inom mig. Det är en berättelse om mod, om uppbrott men också om att våga försonas med sitt liv. (Behöver jag nämna att den ska få en särskild plats i min bokhylla?)

Förväntningarna byggdes upp där vi satt och väntade på att föreläsningen skulle börja. Så startade föreläsningen och det tog inte lång stund innan jag var fängslad av allt Tomas Sjödin hade att berätta. Han talade om sorgen, hur naturlig den är. Den är en del av alla människors liv. Han talade om hur människor bemöter andra människor i sorg. Hur viktigt det är att tillåta sorgen i vårt samhälle, att låta människor få sörja så länge de behöver och inte kalla dem för bittra gnällspikar som borde gaska upp sig. Det kändes skönt att bli påmind om dessa ord, särskilt eftersom jag själv tidigare har haft svårt med att bli vän med mitt eget liv och min egen sorg. Tomas Sjödin sa också:

- En människa kan klara nästan allt så länge han har någon att berätta det för.

De orden fick mig att börja fundera. Kanske är det många människors problem. Att berätta saker för någon är inte samma sak som att dessa saker verkligen blir hörda. I dagens samhälle har ingen tid att bara bry sig om någon förbehållslöst. Det funkar mest så att "du får berättar lite och sen måste du lyssna på mig". Eller "kan du ta och pausa sorgen till på tisdag för då har jag någon timme över"? Människor menar inget illa med det, men det kan lätt bli värre när någon försöker prata utan att känna sig hörd.
 
Tomas Sjödin sa också något annat som var viktigt. Det går inte att jaga glädje, men när den kommer ska man ta emot den med öppna armar. Samtidigt måste man förbereda vägen så att man tillåter glädjen att komma istället för att envist hålla kvar vid sorgen. Han menade att om man inte har tron så får man hoppas och om hoppet försvunnit så får man älska det och de som finns i ens liv att älska. Gör man det så kommer hoppet och tron på köpet.

 Bild: Fotoakuten

<a href="http://www.hypersmash.com/hostgator/" id="bO142">hostgator promos</a>
<a href="http://www.blogpingtool.com">Ping Blog</a>

Allmänbildning - Common Knowledge

Jag ska erkänna en sak. Jag håller mig inte uppdaterad på vad som händer i världen. Jag kände att nyheter enbart innehöll tragik, inget jag kunde ändra på eller göra något åt. Det blev mest ledsamt så jag slutade att följa nyheter. Lite pinsamt är det att inte ha koll på vad alla partiledare heter eller känna till om det har skett en naturkatastrof någonstans i världen. Nåja, det sistnämnda brukar ju inte gå att missa eftersom folk alltid ska försöka be mig om pengar till insamling.

Idag tänkte jag göra ett nytt försök till att läsa lite nyheter så jag gick in på en av de mer kända nyhetssajterna. Jag läste om:

* En antastad svenska i Kairo
* En studie som visar att pappor inte är farliga
* Att en avgift på bankomatuttag ska införas
* En debatt om att tjejer borde tillåtas att få stöna på tennisbanan
* Att stekt mat numera anses ofarligt
... och om...
* En kvinna som blev överkörd av sin egen bil

Tänk vad jag missat i alla år när jag struntat i att läsa nyheterna!

Bild: Fotoakuten

När det är din tur - When it is your turn

(In english below)

Ikväll pratade jag med någon jag tycker mycket det där med "positivt tänkande" i telefon och han sa plötsligt...

- Jag tänker aldrig "OM det där jag önskar händer mig, då..." Jag brukar tänka "NÄR det där jag önskar mig händer..." Då är jag ju liksom förberedd hela tiden för man vet ju aldrig när det blir.

Det där fick till och med mig att le. Kanske borde man följa exemplet. ;-)

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tonight I spoke to someone I really care about on the phone and he suddenly said...

- I never think "IF, what I desire, should happen to me, then ...". I tend to think "WHEN, what I desire happens to me ..." because then, I would be prepared at all times 'cause you never know when it will take place.

That even made me smile. Perhaps one should follow the example. ;-)

 <a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="Wx900">dreamhost coupon</a>
 <a href="http://hostgatorcouponsite.org/">hostgator coupon</a>

Jul i Januari - Christmas in January

(In english below)

Flera vänner och släktingar har redan plockat undan sina julsaker. Själv försöker jag hålla kvar julstämningen, i alla fall över helgen för på lördag ska jag "fira jul" med min syster och två andra vänner. Det är en tradition vi haft i många år. Vi dricker lite vin, tänder ljus och delar ut massor med julklappar! Helst ska man ha köpt tre klappar till varje person (vilket gör att man får minst nio paket själv) men kan man få ihop fler är det en bonus. Det tryter i kassorna i år, inte bara i min, så jag har hört det viskas om att det kanske blir färre julklappar detta året. Tyvärr måste jag säga att det blir det från mig också, men mest för att jag hittade så dyra saker.
Jag gav mig ut på stan idag för att handla alla presenterna. Självklart sparades alla kvitton för man vet ju hur det brukar bli. Jag tror alltid att jag fått till det ganska bra, men det visar sig ofta att det kanske inte blev helt rätt ändå.

En av mina vänner uttrycker alltid sitt missnöje med:  
-Jaha??? Och vad ska jag med denna till??? (likgiltig sarkasm)
En annan vågar inte säga annat än:  
- Åååååh, vad fiiin!!!! (överentusiastisk)
(När det gäller henne måste man avläsa första reaktion, kroppsspråk, samt analysera detta ihop med de andra för att avgöra om man ska "råka" glömma kvar kvittot till hennes paket)
Och så har vi min syster som, nästan innan paketet är helt öppnat, säger:
- Du har väl sparat kvittot? (underförstått att värdet på paketen i alla fall ska kunna inkasseras)

Detta till trots så brukar kvällen bli riktigt rolig. I vanliga fall brukar vi aldrig kunna enas om musiken, men eftersom julmusik inte riktigt går att debattera så infinner sig inte heller detta problem. Jag ser fram emot lördag och har redan paket, vin och kvitton packade!

Several friends and relatives have already packed and stored all the Christmas decorations. Me however, I try to keep the Christmas spirit, at least over the weekend because on Saturday I will "celebrate Christmas" with my sister and two other friends. It is a tradition we've had for many years. We drink some wine, light candles and hand out lots of presents! Ideally you should have bought three gifts for each person (which means that you get at least nine parcels yourself) but if you can buy more, it is a bonus. It is short of funds this year, not just only for me, so I've heard it whispered that there might be fewer Christmas presents this year. I regret to say that it is the same for me, but mostly because I found so expensive things to purchase.
I went down town today to buy all the presents. Of course, I had to save all the receipts because I know what is coming. I always think I've got it sorted, but it often turns out that the gifts are not as brilliant as I thought they were.

One of my friends always expresses her dissatisfaction with:
-Well??? What do I need this for??? 
Another one of my friends dare not say anything but: 
- Oooohh, sooo nice!! 
(One must read the first reaction, her body language, and analyze it together with the others to decide whether to "accidentally" leave the receipt to her package)And then there's my sister who almost before the package is completely open says: 
- You have saved the receipt, right?

Despite this, it often turns out to be a really fun evening. Usually we can never agree on music, but because Christmas music is not really something one can debate, music wont be a problem. I look forward to Saturday and have already parcels, wine, and receipts packed!

 <a href="http://www.hypersmash.com/hostgator/" id="oR447">hostgator promos</a>
 <a href="http://hostgatorcouponsite.org/">hostgator coupon</a>

Logiskt tänkande - Logical thinking

(In english below)

Så här tänker Pernilla:

Bussen till sjukhuset avgår 13.52 och är framme 14.01. Det kommer att ta mig 4 minuter att ta mig till rätt mottagning om jag går igenom huvudbyggnaden vilket innebär att jag är framme 14.05. Bara 5 minuter försenad, men då kan jag åka bussen nästa ända fram. Perfekt!

Så här blir det verkliga resultatet:

Bussen avgår inte 13.52. Hör tre äldre damer pratar om och väntar på samma buss som jag ska åka med. Väntar...väntar...väntar. Bussen anländer 13.56 och stannar längst bak i ledet av bussar. Promenerar dessa femtio meter ihop med ett par av tanterna. En av damerna ber busschauffören stanna längre fram för hennes väninna kan inte gå så bra. (Suck) När tant nummer tre till slut kommer på bussen kan vi avgå 13.59. Halvägs till sjukhuset hamnar bussen bakom en bil vars motor inte verkar kunna prestera mer än 40 kilometer i timmen. Klockan tickar. Bilen svänger av (Tjoho!) strax innan tant nummer tre ska kliva av tillsammans med sin väninna (Dubbelsuck). Tre minuter senare går färden vidare till sjukhuset och bussen anländer 14.08. Ok, om jag springer kan jag klara att bara vara 10 minuter försenad! Med mina protessprång lyckas jag spara in 1 minut, men givetvis står någon redan i receptionen. Till slut blir det min tur: - Jasså, du har inte varit här tidigare... då ska du få fylla i denna blanketten med frågor och sedan ska du sitta ner och vänta.
Klockan 14.25 är jag inne hos doktorn.

Bild: Fotoakuten


This is how Pernilla thinks:

The bus to the hospital departs at 1:52 and arrives 2:01. It will take me four minutes to take me to the correct reception if I go through the main building, which means that I will arrive at 2:05. Only 5 minutes too late, but at least I can ride the bus almost all the way. Perfect!

This is the actual result:

The bus does not leave at 1:52. I overhear three elderly ladies talking about and waiting for the same bus as I am. I'm waiting ... waiting ... waiting. The bus arrives at 1:56 and stops behind four other buses. Walking a fifty meters together with a couple of the ladies. One of the ladies asks the bus driver to stop further down the street because her friend could not walk so well. (Sigh) When lady number three finally gets on the bus, we can leave at 1:59. Halfway to the hospital the bus is caught behind a car whose engine does not seem to be able to perform more than 10 miles per hour. The clock is ticking. The car turns into another road (Yeay!) just before lady number three wants to get off the bus with her friend (double sigh). Three minutes later, the journey continues to the hospital and the bus arrives 2:08. Ok, if I run, I can manage to only be 10 minutes too late! With my prosthetic run I managed to save 1 minute, but of course, someone is already in the reception. In the end, it's my turn: - So, you have not been here before ... then you have to fill out this form of questions and then you should sit down and wait.
2:25 a get to see the doctor.


<a href="http://www.hypersmash.com/hostgator/" id="Me170">HostGator promo code</a>
<a href="http://www.blogpingtool.com">Ping Yahoo</a>