Jag får ofta frågan:
- När förlorade du ditt ben?
Egentligen förlorade jag inte mitt ben. Det var ju inte så att jag tappade det... eller att jag glömde bort var jag hade lagt det. Jag blev inte bestulen på min lilla fot.
Den 13 juni 1994 fick jag veta att jag hade cancer, en cancer som heter Osteosarkom. Bentumör. Skelettcancer. Osteosarkom är benvävnadsceller som genomgår en elakartad förändring och denna typen av cancer drabbar barn och tonåringar, vanligtvis pojkar. 5-10 barn insjuknar i skelettcancer varje år i Sverige och Osteosarkom är den vanligaste sorten. Numera har forskningen gått framåt och ca 65 - 70% överlever Osteosarkom istället för 50% som det var år 1994.
Jag var 20 år.
Läkare: Du kommer att få cellgiftsbehandling som gör dig illamående hela tiden och du kommer att tappa allt hår. Dessutom måste du amputeras.
Jag: Kan Ni rädda benet? Bara operera bort tumören?
Läkare: Nej, du har en sådan elakartad sorts cancer att vi inte vågar vara i närheten av tumören. Vi skulle riskera att sprida dottertumörer.
Godnatt! Det enda jag kunde tänka var att jag inte ville. Inte ville få behandling, inte ville amputera benet, tappa hår, spy... inte ville dö.
Till slut bestämde jag mig! Det var dags att överleva! Ge mig cellgifter och spy-skålar! Av med mitt ben!
Den 1 september 1994 amputerades mitt högra underben, med tumör och allt. Det blev en fin liten stump. Mamma tappade andan, pappa grät. Kanske sörjde jag också en smula...
Efter ett par månader fick jag min första protes. Oräkneliga gånger flög den genom rummet! Jag var förbannad för att jag inte kunde lära mig att sätta på den ordentligt. Övning ger färdighet, sägs det, och även jag lärde mig. Jag lärde mig till och med att gå! ;-) Gå-skola, ramla 1.000 gånger och ha en fantastisk vän som stöttar, är receptet för framgång. I januari 1995 släppte jag kryckorna för alltid. Många proteser senare har jag nu två stycken som jag älskar. En som är ställbar, från 0 till ca 4,5 cm och en protes som är fixerad på en höjd av ca 6,5 cm. Tror jag ska försöka flirta mig till en sport-protes med flex-fot också. De är toppen!
Så jag har inte förlorat mitt ben, jag har ju massor!
I am often asked:- When did you lose your leg?
Actually, I did not lose my leg. It was not like I dropped it ... or that I forgot where I had put it. I was not robbed of my little foot.On 13 June 1994, I was informed that I had cancer, a cancer called osteosarcoma. Bone tumor. Bone cancer. Osteosarcoma is the bone cells that undergoes a malignant change and this type of cancer affects children and teenagers, usually boys. 5-10 children are diagnosed with bone cancer every year in Sweden and osteosarcoma is the most common variety. Nowadays, research has progressed, and about 65 - 70% survive osteosarcoma instead of 50% as it was in 1994.I was 20 years old.
Doctor: You will be given chemotherapy that makes you sick all the time and you will lose all your hair. You must also be amputated.Me: Can you save the leg? Only surgical removal of the tumor?Doctor: No, you have such a virulent form of cancer that we do not dare to be near the tumor. We would risk spreading metastases.
Good night! The only thing I could think was that I did not want this. Did not want to receive treatment, did not want to amputate my leg, losing my hair, vomit ... did not want to die.In the end I made my decision! It was time to survive! Give me chemotherapy and vomit bowls! Off with my leg!1 September 1994 my right leg was amputated, with the tumor and all. It was a nice little bit left of what once was a full leg. Mom lost her breath, Dad was crying. Maybe I mourned a little too...
After a few months I got my first prosthesis. Countless times it flew across the room! I was pissed off because I could not learn how to put it on properly. Practice makes perfect, it is said, and even I learned. I also learned to walk again! Walking-school, fall a 1000 times and have a great friend who supports you, is the recipe for success. In January 1995 I let go of the crutches for good. Many prostheses later, I now have two pieces that I love. One that is adjustable from 0 to about 4.5 cm and one prosthesis that is fixed at a height of about 6.5 cm. Think I'll try to flirt my way to a sports prosthesis with flex foot as well. They are great!
So I have not lost my leg, I have plenty of them!
<a href="http://www.newhostgatorcoupon.com">hostgator coupon code</a>
<a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="gV474">Dreamhost max discount</a>
Den härligt positiva rubriken på nybloggat.se fick mig att snurra in här! Det är absolut rätt tänkande. Sånt gillar vi! =)
SvaraRaderaTack för det, Monalisa! Ja, jag har ju mer nytta av dessa ben än mitt gamla. ;-)
SvaraRadera