Att arbeta eller inte arbeta... - To work or not to work...

(In english below the picture)

Nu är det semestertider. Många känner nog hur skönt det är att få vara ledig. Vi vill att vår semester ska vara för alltid. Ja, förutom alla de som varje år hävdar att...

...man blir så uttråkad av att gå hemma. Sista veckan vill man bara tillbaka till jobbet.

Tänk att ha ett jobb som är roligare än att umgås med familjen, sköta om huset eller bara ligga och mysa med en bra bok i hängmattan! Det tycks vara flera människor förunnat! För visst är det väl många som säger att de längtar tillbaka till jobbet. Att de tycker det är tråkigt att bara vara hemma?

Jag har inga problem med det. Jag ÄLSKAR att få vara hemma. Jag blir inte uttråkad och jag kan inte föreställa mig att något jobb skulle vara roligare än att få vara hemma med friheten att göra vad jag vill. Det är lustigt att jag tycks vara rätt ensam om att känna så här. Eller är jag det? Kan det vara så att folk inte vill erkänna vad de egentligen känner? Att de intalar sig något helt annat för att livet ska kännas lite roligare? Det är fler än en gång jag fört ett samtal om huruvida man vill jobba eller inte:

Jag: Jag vill helst inte jobba. Det hade varit mycket bättre om jag fick vara hemma hela tiden. 
Någon: Men du måste ju jobba.

Jag: Eh... ja, jag vet. Men jag vill helst inte jobba. (Hörde de verkligen vad jag sa?)

Någon: Nej, men alla måste jobba.

Jag: (Tydligt att de inte förstår vad jag säger) Nja, inte alla. Dessutom kan man jobba kortare arbetspass.

Någon: He, he... ja, det har man inte råd med. (skrattar hysteriskt nedlåtande)

Jag: Det kanske du inte har, men jag vill helst inte jobba... *suck*

En sådan konversation blir bara tråkig och det är tydligt att personen ifråga inte förstår vad jag säger. Eller handlar det om förnekelse? Givetvis måste de flesta av oss jobba. Men om du fick välja?

Jag tycker lite synd om dessa människor faktiskt. De har nog tappat förmågan att drömma. Och vad är man utan drömmar?

"Keep your dreams, for in them lies Joy denied to people grown wise" Edgar A. Guest

Semestern är här i all sin härlighet och jag tänker njuta av den. Jag tänker fortsätta drömma om att inte behöva jobba i framtiden.

 Att arbeta eller inte arbeta... är inte längre än fråga! (Att inte arbeta är en målsättning)

 Bild: Fotoakuten


Now it's holiday season. Many people know very well how nice it is to be off work. We want our vacation to be forever. Well, except for all of those who annually claim that ...
... You get so bored from staying at home. Last week of your holiday you just want to return to work.
Imagine having a job that is more fun than spending time with family, take care of the house or just sit and enjoy a good book in the hammock! It seems to be like that for a lot of people! Many of them say that they long to return to work. That they think it's boring to just stay home?
I have no problem with it. I LOVE to stay at home. I do not get bored and I can not imagine that any job would be more fun than to be home with the freedom to do what I want. It's funny that I seem to be quite alone in feeling this way. Or am I? Could it be that people do not want to admit what they really feel? They convince themselves something else to make life feel a little more fun? It's more than once I have had a conversation about whether they want to work or not:
Me: I'd rather not work. It would have been much better if I could stay at home all the time.Someone: But you've got to work.Me: Uh ... yes, I know. But I'd rather not work. (Did they really hear what I said?)Someone: No, but everybody has to work.Me: (Obviously they do not understand what I' saying) Well, not everybody. And some work shorter shifts.Someone: He, he ... yes, it is not affordable. (Laughs hysterically condescending)Me: Maybe you can't, but I'd rather not work ... * Sigh *
Such a conversation becomes rather boring and it is clear that the person does not understand what I say. Or is it denial? Of course, most of us have to work... But what if you had a choice?I feel a bit sorry for these people, actually. They have probably lost the ability to dream. And what are we without dreams?
"Keep your dreams, for in them lies Joy denied to people grown wise" Edgar A. Guest
Holiday is here in all its glory and I'm enjoying it. I intend to continue to dream of not having to work in the future. 

To Work or Not to Work ... is no longer a question! (Not to work is a goal)

<a href="http://www.newhostgatorcoupon.com">hostgator coupon code</a>
<a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="gV474">Dreamhost max discount</a>

Hur klarar kvinnor det? - How do women do it?

(In english below the picture)

Min härlige son (14 år) håller som bäst på med att hänga in alla sina kläder i garderoben. Hela hans klädkollektion är flyttad från en garderob till en annan och han kämpar med att få det klart. Tidigare var vi ute och köpte 30 stycken galgar och en hängande förvaring med fack på. För några minuter sedan gick han förbi mitt rum och fortsatte ut till köket.

Son: Jag blev törstig... fast egentligen är jag uttråkad.
Jag: Men du började precis?
Son: Hur klarar ni kvinnor att göra det här? (Han menar att hänga upp redan strukna kläder i en garderob.) Jag dog ju efter fem skjortor!

Vänta bara, tänker jag. Imorgon ska vi tvätta! (Moahahaha)
Snart står han i dörröppningen igen:

Son: Mamma, en galge blev över.
Jag: Nej, du har byxor kvar som du ska hänga in i garderoben.
Son: Men, jag vet inte hur man hänger upp byxor på en galge.

Anledningen till varför min son byter garderob är för att han också byter sin adress. Han har bott hos sin far under några år och jag tror inte att hans pappa behövt hänga in några kläder i garderoben. En helt ny värld öppnar sig motsträvigt för min son. En värld full av ansvar. Men med ansvar följer privilegier. Idag fick han sitt första egna bankkonto och ett kort som han kan använda till att betala med. Han får tillgång till Internet- och Telefonbanken och han får också ett gratis ID-kort.
Min son kommer att få lära sig att handskas med pengar, att spara till det han vill ha och att köpa presenter till vänner när de fyller år. Jag är säker på att han kommer att klara det perfekt och innan jag hunnit reagera kommer han att ha vuxit ifrån mig. Då kommer han att vara på väg ut i världen mot nya utmaningar. På väg mot sitt eget liv och sin egen bostad...

...och jag kan bara hoppas att han då kommer att kunna hänga in kläderna i garderoben.

My lovely son (14 years) is doing his best to hang all up his clothes in the closet. All his clothing line is moved from one closet to another and he is struggling to get it done. Earlier we went out and bought 30 pieces of hangers and a hanging storage with compartments on. A few minutes ago he passed by my room and went out to the kitchen.
Son: I was thirsty ... But really, I'm bored.
Me: But you just started?
Son: How do you women do this? (He means, to hang already ironed clothes in a closet.) I died after five shirts!
Just wait, I think. Tomorrow we are doing the laundry! (Moahahaha)
Soon he is standing in the doorway again:

Son: Mom, one hanger is left over.
Me: No, you still have pants to hang in the closet.
Son: But, I do not know how to hang pants on a hanger.

The reason why my son changes closets is because he also changing his address. He has lived with his father for a few years and I do not think his daddy had to hang any clothes in the closet. A whole new world opens up for my son. A world full of responsibility. But with the responsibility follows privileges. Today he got his first own bank account and a card that he can use to pay with. He has access to internet and telephone bank, and he will also receive a free ID card.
My son will be taught how to handle money,  how to save for what he wants, and how to buy gifts for friends on their birthdays. I am sure he will do perfectly well and before I have a chance to react, he will have outgrown me. Then he will be heading out into the world with new challenges. On the way to his own life and his own apartment ...
... and I can only hope that he will be able to hang his clothes in the closet then.


<a href="http://www.newhostgatorcoupon.com">hostgator coupon code</a>
<a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="gV474">Dreamhost max discount</a>

To be loved...

How sweet it is (to be loved by you)  (länk till YouTube)
En vacker sång, bland andra, sjungen av James Taylor och skriven av Brian Holland, Lamont Dozier & Edward Holland. 

Jag läste en diskussion om självkänsla idag. Någon påstod att utseendet inte alls hade någon betydelse för ens självkänsla och självförtroende. Det tror inte jag. Utseende är i allra högsta grad förknippat med självkänslan. När man blivit retad i skolan i flera år för att sedan utvecklas till en ung kvinna som ser rätt ok ut till att bli amputerad strax efteråt vet man att utseende har en stor betydelse.
Jag bekymrade mig inte då över att jag skulle uppfattas som oattraktiv. Och jag trodde inte att det skulle bli svårt att hitta jobb. Jag trodde, helt enkelt, inte att jag skulle få några problem över huvudtaget. I och med amputationen så kändes det som att min problem var över. Så fel jag hade...


Jag är inte lika attraktiv i bikini som en kvinna med två friska ben är! Och vilken arbetsgivare förstår att jag kan vara i toppform ena dagen, för att nästa dag inte fungera lika bra? Jag kan aldrig prata med någon om det här utan att få de där fåniga kommentarerna serverade:


- Men du är ju söt, det märks knappast att du har protes!
- Det är väl inte svårt för dig att få ett anpassat jobb / bli förstådd på jobbet... de vet att du är amputerad!


Och vad fan gör det för skillnad, mina vänner???
Nej, det är som det är. Och det ÄR annorlunda när man är amputerad. Men det är ok ändå. Faktiskt! Jag är tillräckligt attraktiv och jag har också en hel del utbildning och kompetens. Jag är inte alltid sedd och inte alltid förstådd, men det finns faktiskt de som sällan missar. :-)
Häromdagen gick jag en runda på stan med min syster och hennes dotter. Jag skojar med henne. När jag skulle gå hem tog min lilla systerdotter (2 år) ett hårt tag om mitt finger och tryckte det mot sitt bröst.
- Nilla, min! sa hon och ville inte släppa taget.
Den där flickan ser inte att jag ser annorlunda ut och hon bryr sig inte om ifall jag kan springa med henne ena dagen men måste sitta ner nästa dag. Hon bara gillar mig som jag är!


You were better to me than I was to myself

 Bild: Fotoakuten


<a href="http://www.newhostgatorcoupon.com">hostgator coupon code</a>
<a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="gV474">Dreamhost max discount</a>

Vad gör du om huset brinner?

Ibland är det rätt bra att prata med någon som kan ge dig lite perspektiv på tillvaron. Det hade jag förmånen att få göra idag.
Jag kan vara ganska klurig på egen hand, men jag är också lite av en katastrof-tänkare.
Exempel: Upptäcker en oväntad räkning bland posten, "Om jag betalar den så innebär ju det x antal kronor mindre denna månad", "Det kommer med största sannolikhet att innebära fler oväntade utgifter", "HJÄLP, vi kommer inte att ha några pengar kvar!", "Vi kommer att bli VRÄKTA", "JAG MÅSTE SOVA MED MITT BARN PÅ GATAN", " UNGEN BLIR KNARKARE - POJKVÄNNEN FÖRSVINNER", "DET KOMMER ATT SLUTA I SJÄLVMORD...AAAAAAAA!!!"
Och det här är ju bare EN av alla tusen situationer jag kan hamna i. Förstå vilka överlevnadsstrategier jag lyckats komma på genom åren? ;-) Nu behöver jag väl knappast tala om att min sambo inte tycker att mina neurotiska paniklösningar är särskilt roande... eller ens särskilt begåvade. Men faktum är att jag sällan överraskas av saker som sker. Jag menar, jag har ju föreställt mig allt redan!

Utåt sätt kan jag nog uppfattas som skapligt sansad. (Kanske inte bland mina närmaste vänner) Jag har även förmågan att (för det mesta) reda ut bekymmer som kommer i min väg. Men ibland är det faktiskt riktigt skönt att bolla lite tankar med någon annan.
Idag lade jag fram mina funderingar, idéer och  kris-tankar på ett hyfsat logiskt vis. Alla pusselbitarna på borden. Jag behövde lite hjälp med att få ihop bilden. Det blev så enkelt när min bekant säger:

- Vad gör du om huset brinner?

- Springer ut såklart!

Bild: Fotoakuten

<a href="http://www.newhostgatorcoupon.com">hostgator coupon code</a>
<a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="gV474">Dreamhost max discount</a>

Jag förlorade inte mitt ben... jag fick ju ett nytt! (I did not lose my leg - I received a new one)

(In english below the picture)

Jag får ofta frågan:
- När förlorade du ditt ben?

Egentligen förlorade jag inte mitt ben. Det var ju inte så att jag tappade det... eller att jag glömde bort var jag hade lagt det. Jag blev inte bestulen på min lilla fot.
Den 13 juni 1994 fick jag veta att jag hade cancer, en cancer som heter Osteosarkom. Bentumör. Skelettcancer. Osteosarkom är benvävnadsceller som genomgår en elakartad förändring och denna typen av cancer drabbar barn och tonåringar, vanligtvis pojkar. 5-10 barn insjuknar i skelettcancer varje år i Sverige och Osteosarkom är den vanligaste sorten. Numera har forskningen gått framåt och ca 65 - 70% överlever Osteosarkom istället för 50% som det var år 1994.
Jag var 20 år.

Läkare: Du kommer att få cellgiftsbehandling som gör dig illamående hela tiden och du kommer att tappa allt hår. Dessutom måste du amputeras.
Jag: Kan Ni rädda benet? Bara operera bort tumören?
Läkare: Nej, du har en sådan elakartad sorts cancer att vi inte vågar vara i närheten av tumören. Vi skulle riskera att sprida dottertumörer.

Godnatt! Det enda jag kunde tänka var att jag inte ville. Inte ville få behandling, inte ville amputera benet, tappa hår, spy...   inte ville dö.
Till slut bestämde jag mig! Det var dags att överleva! Ge mig cellgifter och spy-skålar! Av med mitt ben!
Den 1 september 1994 amputerades mitt högra underben, med tumör och allt. Det blev en fin liten stump. Mamma tappade andan, pappa grät. Kanske sörjde jag också en smula...

Efter ett par månader fick jag min första protes. Oräkneliga gånger flög den genom rummet! Jag var förbannad för att jag inte kunde lära mig att sätta på den ordentligt. Övning ger färdighet, sägs det, och även jag lärde mig. Jag lärde mig till och med att gå! ;-) Gå-skola, ramla 1.000 gånger och ha en fantastisk vän som stöttar, är receptet för framgång. I januari 1995 släppte jag kryckorna för alltid. Många proteser senare har jag nu två stycken som jag älskar. En som är ställbar, från 0 till ca 4,5 cm och en protes som är fixerad på en höjd av ca 6,5 cm. Tror jag ska försöka flirta mig till en sport-protes med flex-fot också. De är toppen!

Så jag har inte förlorat mitt ben, jag har ju massor!

Bild: Fotoakuten

I am often asked:- When did you lose your leg?
Actually, I did not lose my leg. It was not like I dropped it ... or that I forgot where I had put it. I was not robbed of my little foot.On 13 June 1994, I was informed that I had cancer, a cancer called osteosarcoma. Bone tumor. Bone cancer. Osteosarcoma is the bone cells that undergoes a malignant change and this type of cancer affects children and teenagers, usually boys. 5-10 children are diagnosed with bone cancer every year in Sweden and osteosarcoma is the most common variety. Nowadays, research has progressed, and about 65 - 70% survive osteosarcoma instead of 50% as it was in 1994.I was 20 years old.
Doctor: You will be given chemotherapy that makes you sick all the time and you will lose all your hair. You must also be amputated.Me: Can you save the leg? Only surgical removal of the tumor?Doctor: No, you have such a virulent form of cancer that we do not dare to be near the tumor. We would risk spreading metastases.
Good night! The only thing I could think was that I did not want this. Did not want to receive treatment, did not want to amputate my leg, losing my hair, vomit ... did not want to die.In the end I made my decision! It was time to survive! Give me chemotherapy and vomit bowls! Off with my leg!1 September 1994 my right leg was amputated, with the tumor and all. It was a nice little bit left of what once was a full leg. Mom lost her breath, Dad was crying. Maybe I mourned a little too...
After a few months I got my first prosthesis. Countless times it flew across the room! I was pissed off because I could not learn how to put it on properly. Practice makes perfect, it is said, and even I learned. I also learned to walk again! Walking-school, fall a 1000 times and have a great friend who supports you, is the recipe for success. In January 1995 I let go of the crutches for good. Many prostheses later, I now have two pieces that I love. One that is adjustable from 0 to about 4.5 cm and one prosthesis that is fixed at a height of about 6.5 cm. Think I'll try to flirt my way to a sports prosthesis with flex foot as well. They are great!
So I have not lost my leg, I have plenty of them!

Listen

Read phonetically

 

<a href="http://www.newhostgatorcoupon.com">hostgator coupon code</a>
<a href="http://www.hypersmash.com/dreamhost/" id="gV474">Dreamhost max discount</a>

Födelsedagskalas!

Idag blev min älskade systerdotter 2 år. Tänk, hon är redan 2 år... Mysiga tjejen!
Så ska man köpa present.
Vad köper man till en två-åring? Det finns hur många leksaker som helst, men de är antingen lite barnsliga eller så passar de barn över 3 år. Det står 1+ eller 3+ (ibland 0+) på boxarna... men aldrig "suverän för en busig flicka på 2 år". Eftersom jag själv anser mig vara den ballaste mostern i världen behöver ju presenten passa detta faktum. Efter mycket letande fick det bli fingerfärg (3+ på boxen, mamma får vakta) och ett litet silverhalsband med en katt-berlock. Jag har ju skaffat mig popularitet hos tjejen genom att låta henne plaska med vatten och måla med choklad på kaklet i badrummet, så det är ju lika bra att fortsätta på samma vis. För övrigt är det rätt kul att se vad alla andra köper. De har samma problem, men deras lösningar kan vara rätt intressanta. Systerdottern fick, bland annat, olika varianter av såpbubblor. Den ena var ett svärd, hennes morfar försökte desperat med en ovanligt vig liten dans att får svärdet att ge ifrån sig bubblor, men tyvärr... Den andra var en batteridriven hund som skällande skulle spotta ut tusentals bubblor. Det började jättebra!

Syster: Titta! Vad har mamma HÄR? (jollrar)
Systerdotter: (Tittar storögt och skeptiskt från andra sidan gården)
Syster: TITTA så många bubblor!! (motorskäll från hund som blåser bubblor)
Systerdotter: (Skrattar och springer fram. Hunden brummar en sista gång...)
Syster till väninna: Har du sparat kvittot?

Födelsedagskalas brukar ju också innebära snygga kläder (och skor!). Det var en solig sen-eftermiddag i min del av landet och jag passade på att ha en klänning från Indiska, ett asiatiskt halsband och mina Antistress Rieker-skor. Hade jag vetat att vi skulle fira henne utomhus på en bakgård hade jag nog vågat använda skor med riktigt höga klackar. Nästa gång måste jag komma ihåg att fråga.

Bild: Fotoakuten

Städning = Filmkväll

Så här på sommarkvällarna är det rätt skönt att få krypa upp i soffan och titta på en film. Särskilt efter en varm dag på stranden. Det är ju klart att samvetet säger att man ska vara aktiv tills att det skymmer. Allra helst ska du pyssla i trädgården eller göra det sista hushållsarbetet innan du går och lägger dig. Det gör din väninna, kollega och granne! Det gör jag också... när man pratar om det... eller rättare sagt, jag nämner inte att jag inte gör det... Men när det regnat ute och det är ok att titta på film, då hakar jag på samtalet. Gissa om jag har många filmtips att komma med då?! (Även de filmer som jag tittade på under dagar då man skulle pyssla i hemmet, tvättat bilen, med mera)

Väninna, kollega eller granne: HUR hinner du med alla dessa filmer du tittar på?
Jag: Gillar att vara upp sent... behöver inte sova så många timmar, du vet...

Filmen jag såg igår heter "Nights in Rodanthe" från 2008 med Richard Gere och Diane Lane. Både jag och min sambo gillar Drama (kanske jag föredrar det lite mer) men det här var en film man verkligen snyftade till. Ja, i alla fall gjorde min gubbe det. Ikväll blir det "Snow Cake" från 2006 med fantastiske Alan Rickman. Under filmen ska jag prova de där lökringarna som var mer lika än de som var samma... eller hur det nu var. ;-)
Om jag pratar med min väninna, kollega eller granne imorgon så har lägenheten blivit helrenoverad, fönsterna putsade och bilen tvättad... för inte hade jag tid att kolla på film!

Bild: Fotoakuten

Tavlor och vin (Paintings and wine)

Igår var det dags för en kreativ kväll med min syster och min vän. Pannåerna var framplockade, färgerna, pennorna, snacks och vin. Egentligen hade jag ju tänkt att banta, eller i alla fall gå ner ett par kilo, eller definitivt inte gå upp mer! Men ett litet undantag gör väl inget nu när tjejerna bjöd på popcorn och potatisskruvar och jag råkade ha lite rödvin hemma. Det är ju så svårt att stå emot. Vi började till och med prata godis!

Jag: Åh, jag saknar de där lökringarna vi åt när vi var små...
Syster: De finns att köpa i en affär här i stan. Majsringar med olika smaker.
Jag: Men, är de samma som då? Du vet, vit och grön påse...?
Syster: Jag vet vilka du menar... men dessa majsringarna är faktiskt mer lika än de som var då.
Jag: (!) Eh... hur kan de vara mer lika utan att vara samma?

Konversationen under kvällen blev inte mycket smartare än så. Istället övergick samtalsämnet till musik och ganska snart tappade vi intresset av att göra färdigt våra tavlor. Istället blev det dans till gamla godingar vi hittade på Spotify! Tur jag har vänner som utmanar mitt intellekt, ser till att jag är hälsosam och håller ordning på att jag är fokuserad och ambitiös. ;-)

Bild: Fotoakuten

Oväder över stan

"Blixtar och dunder, magiska under... " (Vem var det som sjöng den låten???) Ja, igår var det sannerligen blixtar och dunder!
Strax innan 23.00 lämnade jag min väninnas hus med ett löfte till henne om att hon skulle klara sig själv för...

- Det kommer inte att börja åska. Det regnar bara lite.

När jag några minuter senare väntade på bussen som skulle ta mig in till stan såg jag blixtar på avstånd. Typiskt, tänkte jag, och följde deras framfart med en bekymrad blick. Inte för att JAG är rädd för åska, men man vill ju vara en lojal kompis liksom. Efter en viss tvekan bestämde jag mig för att hoppa på bussen. Jag resonerade mig fram till att åskan skulle nog inte bli så intensiv och den skulle definitivt försvinna lika snabbt som den kom. Väl hemma och nedkrupen i sängen kändes luften kvav. Åskan hängde över en som ett hot, blixtarna lyste upp himlen i sydost och termometern visade på 27 grader (inomhus!).Upp med de dubbla balkongdörrarna! Ahaa.......... *ler* Svalkande bris! Då plötsligt small det till och innan jag ens hade hunnit fundera på att stiga upp ur sängen och stänga balkongdörrarna öste regnet ner och hela himlen tycktes lysa.
     Man säger ju ibland, "åskan är precis ovanför", när den egentligen är en mil bort. Men i detta fallet VAR åskan precis OVANFÖR! En surrealistisk scen utspelades framför mig: Vatten som forsar in i sovrummet, tokförtjust sambo som ränner från rum till rum och filmar oväder och gapande studenter nere på gatan. Fast det är klart... nog är det rätt coolt med ett och annat sådant oväder ibland. (Tror inte min stackars väninna håller med)

Bild: Fotoakuten

Rakade ben och solbränna

Egentligen kan man ju säga att jag bara har ett ben att raka/vaxa, men det är inte riktigt sant. Fuskar gör jag ju förstås en hel del för visst kan jag dölja en hårig liten stump i protesen... tills att det är dags för lite solande på stranden. Då tar jag alltid av mig protesen eftersom det är för obekvämt att ligga på marken med den på. Fram väller då en snårskog av hårväxt om jag inte ser till att tänka på att raka mig innan. Kruxet är dock att rakning gör huden extra känslig och då får jag sådana där irriterande utslag. Så vad gör man?
Igår var det dags för en upprustning! Scrub, friskt doftande duschtvål, mjukgörande lotion med solskyddsfaktor och så rakningen då såklart. Jag toppade med lite lockar i håret och ett par nya solglasögon. Så...

Igår: Sommarfräsch med len, blomdoftande hud (smått cool i nya brillor)!
Idag: Klibbig av värmen med stubbigt ben och utslag på stumpen.

Man får glädjas så länge det varar medan man hoppas på regn. ;-)

Bild: Fotoakuten

Klackskor och kullersten

Jag satt och funderade på skor idag, eller rättare sagt mitt skobegär. Igår provade jag ett par av mina nyinköpta skor. Lackskor med ca 5 cm hög klack. Det känns jättebra att prova dem och det känns hur bra som helst att ha dem på skohyllan, men hur ofta kommer jag egentligen att använda dem? Ska jag vara riktigt ärlig är jag nog lite rädd för att gå i dem. Rädd för att vingla till och rädd för att fastna med klacken mellan kullerstenarna. (Detta har ju hänt i ungdomen, till och med innan jag blev av med benet!)
Att gå med protes är ju nog så svårt. Efter så här många år så går det rätt bra, men så fort det inte handlar om plan mark (vattenpass-slät asfalt) att gå på så blir det ju genast rätt lurigt. Varför köpa dessa skor då kan man ju fråga sig?
Tja, det är nog så att jag vill kunna känna mig attraktiv och kvinnlig och höga klackar är ju urtypiskt för den sexiga kvinnan. Även ifall jag nu har lite problem med att gå i dessa skor så räcker det ganska långt med att få se dem på skohyllan.

På tal om skor...
Idag fick jag se min systerdotters nya, söta skor. Hennes mor berättade att de är inhandlade i Polen under senaste semestertrippen. Genast började ju tankarna kretsa runt semester, shopping och att komma tillbaka med en massa fynd.
Min första semesterresa i år går till Dublin, Irland, i juli för att gå på James Taylors konsert. Tack och lov är det sittplatser framme vid scenen jag lyckats få tag på, annars hade det varit rätt omöjligt för mig att gå på konsert. Jag har inte tillräckligt bra balans för att stå upp och puttas i flera timmar. Flygbiljetterna borde köpas snart så att man får ett bra pris, men det brukar inte gå att hitta bättre priser än vad Norwegian Air erbjuder. Det ska blir en spännande resa (första besöket på Irland) och jag hoppas hinna med att shoppa lite också. Kanske ett par skor med höga klackar?

Dagstripp till Öland

Tidigt denna junimorgon bar det av i mammas cabriolet till Öland och vackra Borgholm. För säkerhets skull valde jag en lång kjol som jag tidigare fyndat på KappAhl. (Man vet ju aldrig om det blir för jobbigt att sitta i samma ställning så många mil utan att ta av sig protesen.) Nu gick faktiskt resan riktigt bra och jag shoppade mer än jag borde gjort. Jag fick med mig hem en 2 i 1-topp, ett par örhängen, ett brett skärp, 2 par skor med höga klackar och ett par Foppa-tofflor. Jag kände mig riktigt nöjd när jag kom hem, fast ett par skor går nog upp på en av Traderas auktioner då jag i all hast inte köpte helt rätt storlek. Jag borde dock ha fokuserat mer på tröjor och kläningar, men det får nog bli till att beställa lite från Bon Prix då utbudet av kläder inte var det bästa i Borgholm. Vi hann med många affärer och vi åt mycket mat (min lunch: Fish and Chips).
Som alltid får jag betala priset dagen efter så idag känner jag att jag gick lite för mycket igår. Men det är det värt! Det enda jag saknade på resan var att få besöka en liten, oansenlig butik längs vägen till Borgholm som säljer fantastiska smycken av Lalo. Det får bli nästa gång!