Att bara gå och gå och gå... i all oändlighet. Det började nog när jag var 14-15 år. Jag brukade gå långa promenader med hunden, vara ute i 2-3 timmar. Sedan dess har jag alltid haft hund, en alldeles utmärkt anledning till att promenera för sig själv med musik spelandes i öronen. Nuförtiden har jag ingen hund tyvärr, men jag har ett par kilos övervikt att skylla på. Eftersom jag sedan en tid tillbaka bor mitt i staden så går jag på trottoarer och i gränder, inga skogspromenader längre, men det gör inget. Det är faktiskt riktigt härligt att vara tillbaka i centrum!
Tankarna för mig tillbaka i tiden. Jag promenerar förbi mina minnen...
Jag går nedför samma backe som jag dansade nedför en gång för 20 år sedan i en rutig klänning med min förste man vid min sida halv tolv en juninatt efter ett gig. Fortsätter vidare förbi porten jag bodde i när jag var gravid min son och nyligen flyttat hem från Malmö. Jag tittar upp mot balkongen där jag satt tillsammans med min kompis som berättar att hon ska lämna staden för att studera, minns sorgen men ler då jag låser upp dörren till lägenheten hon flyttade till när hon kom tillbaka igen. Matar hennes katter. Promenaden fortsätter förbi den lilla gräsplätten utanför den stora muren där vi firade en annan kompis födelsedag. Minns hur hon fick smaka på olika bakelser, gissa fotografier och leka lekar. Så passerar jag parken där vi hade picknick på min systers möhippa. Tänk att vi fick till den så bra med alla härliga människor som ställde upp!
Det där huset har jag nog aldrig gått förbi på kvällen. Det ser inbjudande ut... vågar man gissa på att människorna som bor där är konstnärer med alla sina girlander, små växter och tunga sidengardiner i fönstret? Ser man på! Där lyser den där stora, runda lampan som många bestämt sig för att köpa vare sig den passar in i deras lägenheter eller inte. Måste funnits med i fjolårets inredningstrend. Jag rundar bilverkstaden som visst är till salu och passerar de små dyra husen som jag aldrig begriper varför någon köper. Det börjar skymma och jag tittar upp mot hans fönster. Det lyser där inne i den fina lägenheten. Jag stannar till en sekund och minns, men fortsätter promenaden som kommer att sluta i min underbara sambos armar. Passerar förbi en äldre man som röker på sin balkong. Hans vardagsrumsfönster ser kalt ut. Änkling? Nej, då skulle fönstret prägla en avliden frus smak. Han är nog snarare en inbiten ungkarl. Jag fortsätter vidare förbi biblioteket, önskar att jag hade tid att titta in till min systerdotter för att lukta på hennes hår och ge henne en kram. Snart hemma! Benet gör lite ont nu, men det gör inget. Ingenting alls...
I have always loved to walk! To just walk and walk and walk ... forever. It probably started when I was 14-15 years. I used to go for long walks with the dog, be out for 2-3 hours. Since then I have always had a dog, an excellent reason to walk alone with music playing in my ears. Nowadays I have no dog, unfortunately, but I have a couple of pounds overweight that gives me a reason to go out walking on my own. Since I, for some time, have been living in the middle of town I walk on sidewalks and in alleys, no walks in the woods anymore, but it does not matter. It's actually really great to be back in the center of the city! My thoughts takes me back in time. I walk past my memories ... I walk down the same hill as I danced down that time 20 years ago in a checkered dress with my first husband at my side, half past eleven one night in June after a gig. Continuing on passing the building I lived in when I was pregnant with my son and had recently moved home from Malmö. I look up at the balcony where I sat with my friend who told me that she was about to leave the city to study, remember the sorrow but I smiled when I unlocked the door to the apartment she moved into when she came back again. Feeding her cats. The walk continues past the small lawn outside the great wall, where we celebrated another friend's birthday. Remember how she got to taste different cakes, guess photos and play games. Then I pass the park where we had a picnic at my sister's bachelorette party. Fantastic that we got all those wonderful people to contribute! That house, I have never gone past it in the evening. It looks inviting ... dare I guess that the people who live there are artists with all their garlands, small plants and heavy silk curtains in the window? Look at that! There is that big, round bulb lamp that many decided to buy whether it fits into their apartments or not. Was it included in last year's interior design trends perhaps? I walk around the garage that now seems to be for sale Then I walk past the small expensive houses that I never understand why anyone buys. It is getting darker and I look up at his window. The light is on in his nice apartment. I stop for a second and remember, but continue to walk knowing that will end up in my wonderful partner's arms. I pass by an elderly man who smokes on his balcony. His living room window looks cold and empty. Widower? No, then the window would characterize a deceased wife's taste. He is probably an inveterate bachelor. I continued on past the library, wish I had time to stop and visit my niece. To smell her hair and give her a hug. Soon at home! A lot of pain now in my leg, but it doesn't matter. Not at all...
